Nått fått, nåt rött och något lånat

Borgerligheten har under en längre tid ställt frågan; Vad vill Mona Sahlin (s)? I och med dagens pressträff (som även refereras på SvD) med Mona Sahlin och Peter Eriksson och Maria Wetterstrand kunde alla vi som står för mer valfrihet och mer tillväxt sluta hoppas på förändring från den kanten. Det blev ingen kraftfull samling kring en vässad jobblinje, något som hela Sverige skulle tjäna på. Det blev en nischad och defensiv backlinje där facket lämnades utanför.

En rödgrön röra som stänger ute Vänsterpartiet innebär förvisso dels att de värsta förslagen av statssocialism förpassas till rastgården, dels att Monas chanser att vinna valet 2010 minskar betydligt. Så varför blir man inte glad? Jo, för att det hade varit bättre om vi hade haft två partier som hade enats om att jobb är viktigare än bidrag, att tillväxt är viktigare än arbetslöshet, att utveckling är viktigare än protektionism.

"i början av 2010 kommer arbetsgrupperna att presentera resultatet; en långsiktig politisk inriktning som sträcker sig fram emot år 2020."

Jo, tack. Det är självklart en fin tavla som kommer att målas upp för att ta några snabba poäng i media under 2010, men håller det till en hel utställning när alla tavlor är målade med samma färg och med vänster hand. Mitt stalltips är att det inte säljer. Väljarna är klokare än så.